.
Kärlekens Matadorer kommer på i spellistan och *då blir jag säkert kär i dig, så pinsamt jävla kär i dig*. Rycks med. Men det är ju inte dig jag känner för. Inte inte inte inte och det känns så dumt. Man ska fan ha känslor för sin pojkvän och det är fult fult fult men jag vet inte vad jag ska göra. Hur fan ska jag hantera det här? Samtidigt är det en av få jag inte blir repulsed av, kan till och med känna mig trygg av närheten, men det ska inte förväxlas med dumma känslor. Vill inte heller ha det så men vet att jag inte kommer göra något åt det. Inget mer än att stöta bort dig för att jag inte orkar med mig själv och tillslut t o m helt. Jag vet det redan nu och har det nästan planerat, att jag ändå ska vänta ett tag bara för att men att det inte är ett alltid eller ens länge. (Alltså. Vilken hemsk människa jag är men kan inte hjälpa det, det blir bäst såhär? Eller? Fan.) Och när jag tänker efter; är ju inte alls någon som kan känna kärlek eller ens bli så pinsamt jävla kär. I någon. Så har det alltid varit och det slog mig idag att jag faktiskt inte tror på kärlek alls. Inte för mig.
