.
Varför är de finaste som finns det värsta som hänt en?
.
**nothing tastes as good as skinny feels like nothing tastes as good as skinny feels like nothing tastes as good as skinny feels like**
?
In the long run. Eller. Kommer det funka ens
.
Varför kan jag inte bara få tycka att du är det finaste som finns, ifred?
.
Kärlekens Matadorer kommer på i spellistan och *då blir jag säkert kär i dig, så pinsamt jävla kär i dig*. Rycks med. Men det är ju inte dig jag känner för. Inte inte inte inte och det känns så dumt. Man ska fan ha känslor för sin pojkvän och det är fult fult fult men jag vet inte vad jag ska göra. Hur fan ska jag hantera det här? Samtidigt är det en av få jag inte blir repulsed av, kan till och med känna mig trygg av närheten, men det ska inte förväxlas med dumma känslor. Vill inte heller ha det så men vet att jag inte kommer göra något åt det. Inget mer än att stöta bort dig för att jag inte orkar med mig själv och tillslut t o m helt. Jag vet det redan nu och har det nästan planerat, att jag ändå ska vänta ett tag bara för att men att det inte är ett alltid eller ens länge. (Alltså. Vilken hemsk människa jag är men kan inte hjälpa det, det blir bäst såhär? Eller? Fan.) Och när jag tänker efter; är ju inte alls någon som kan känna kärlek eller ens bli så pinsamt jävla kär. I någon. Så har det alltid varit och det slog mig idag att jag faktiskt inte tror på kärlek alls. Inte för mig.
.
När Han skriver "Vill pussa på dig". Dör.
.
Jag tror inte vi är menade för varandra ändå. Inte värsta *forever and ever*tänket ens utan nu, överhuvudtaget. Kär är jag inte men det har jag ju aldrig varit (och man ska aldrig säga aldrig men asså... vem skulle jag någonsin hysa så stora känslor för, som dessutom skulle känna samma för mig?) osv. Så eh det blir säkert bra. Eller jag vet inte men ah. Att jag behöver fråga mig själv är väl bevis nog för att det inte är så?
Utkast: Nov. 13, 2011
Håkan sjunger Dom Kommer Kliva På Dig Igen och jag tänker bara att jag om någon är den som kommer kliva på mig själv. Kliva trampa på krossa det lilla som är kvar av mig, om det ens finns något. Som vanligt. Det är jag själv som orsakar problemen ju, har aldrig påverkats så särskilt av andras tankar eller beteenden om/mot mig. På ett sätt är det ju också så mycket värre, jag kommer aldrig ifrån mig själv liksom, hur mycket jag än har tankar på att fly. Oavsett om det handlar om att skjuta upp plugg för att kunna andas eller om att ta ett flygplan tvärs över Atlanten, Jag är alltid kvar och det är Jag som är det dåliga. Förr eller senare kommer det ikapp.
/
Hej,
Jag har twitter, jag har en annan blogg, jag har facebook, mail, telefon och min egen mun att förmedla mina känslor och tankar med till andra, men inget känns riktigt rätt. Jag känner att jag behöver skriva av mig mer ocensurerat och utan teckenbegränsningar. För tillfället samlar jag allt i långalånga utkast på min gamla Sony Ericsson som knappt har färgskärm, så kände att det nog var dags för något riktigt, haha.
På ett sätt känner jag mig så himla hög på livet och vill berätta allt om mina äventyr, tankar, känslor, allt, men oftast är jag himla ledsen på världen mig själv livet alla andra och har panikångestattacker att skriva av mig om. Väldigt myket teenage alltså, men jag hoppas ni ska trivas om ni hittar hit!
Just nu sitter jag på golvet i mitt kök med smådd panik då alla i min familj springer runt och skriker samtidigt (och jag får attacker bara av att befinna mig i samma hus som mer än en av dem i taget..) och dessutom ska jag laga mat och åh, jobbigt. Eh ja, det sätter väl tonen för dagens humör - har fler inlägg att lägga upp senare men måste alltså laga mat först.
Hejdå för nu.
Hejdå för nu.
